Solgult

 Inte för att jag egentligen kallar mig religiös.....Men....Det är mycket med det jordiska. En del saker är svåra att förstå, att finna mening i. När man blir lite mindre ung, eller Äldre, kan man ibland finna röda trådar, eller se sammanhanget i små saker, som blir en helhet. Ibland kan man få ord på vägen, små solgula pärlor, som stannar kvar länge. Vi skulle köpa byggmaterial på ett ställe där vi har varit otaliga gånger de sista åren. Vår kontakt där hastar som vanligt runt och har tusen saker i huvudet, på väg, alltid på väg.
När vi har uträttat vårt ärende skyndar han vidare, åt motsatt håll. Plötsligt hör vi hur han säger, "Gud vare med Er". Det är ju inget man hör nu för tiden. Så oväntat, förvånande och tankeväckande.
En sådan sak, från en sådan person, får en större mening.
Tacksamhet, det känner vi.
Och någonstans finns det något mera, det är jag nästan säker på. Ullen har alltid funnits i mitt liv genom mina förfäder, men jag trodde aldrig att jag skulle ha egna får. Färg har jag sett, och nu kan jag färga solskensgarn, på beställning. Tända solar hos oss själva, och varandra, det kan inte vara fel. I min garderob har jag sockar och vantar som mamma stickade. Så jämna maskor, det syns att hon var van att sticka. Hon saknade sin stickning så mycket, så nu stickar jag med henne i tankarna. Så hon skulle ha tyckt om att välja i mina härvor, eller be om något trevligt garn som ville bli spunnet. Det gula garnet har jag köpt ofärgat, det skall bli något till en speciell liten person. Ekologiskt, från Garnasinne. Innehåller BFL som tar färg bra. Det är färgat med Färgkrafts ullfärg. Det andra är lönspunnet av köpt alpackaull och lammull från egna får. Naturfärgat. Alpackornas ull och Värmlandsfårens ull passar så fint ihop färgmässigt.
Den stickad sockan är till barnbarnet L som fick vantarna. Det är rosa som gäller just nu, och lite rosa lyser upp tillvaron, och minskar i restgarns-förrådet. Stickor nr 3, tvåtrådigt ullgarn av de rara fåren. Ulligt mörkbrunt, handspunnet i skaften.

 I mitt föräldrahem fanns det två hus, i det ena bodde min farfar när jag var liten, senare en faster och en farbror. Där fanns ett Skafferi, under trappen, ungefär som jag har nu. Där stod det en sådan här kökspall, fast röd. Denna följde med huset, tack för det. Den står stadigt och är perfekt att ha garnvindan på. Jag har mormors gamla garnvinda också, det är så trevligt. Den behöver lite ompyssling, de gamla trådarna har blivit lite klena och har gått av. Den har större omkrets än den nya, som också är fint. När jag tänker efter använde inte mamma den, hon lade härvan runt stolsryggen, om man inte var hemma förstås, då fick man ha den runt händerna medan hon nystade. Härvan som sitter på garnvindan är alpacka/lammull, färgad med ullfärger från Färgkraft, havtornsinspirerat!

 Och så var det de där orden, Gud vare med er. Tidigt en morgon vaknade jag, och då ser man rakt ut i himlen, genom takfönstret ute i hallen. Det var ett speciellt sken, får man säga. Om man gillar färg, och ljus, då kan man inte ligga kvar i sängen. Jag klev upp och hämtade kameran. Samma utsikt har man genom köksfönstret. Det blev en hel del foton.... och faktiskt så känns det allt lite så, att någon är med oss. När man får se allt detta.

 Gyllene dimmor stiger över älven, i fjärran hör man skott från jägarnas bössor.

Om man inte kliver upp då, så vaknar man till en grå dag, för när dimmorna har stigit blir allting grått. Det hade inte alls känts lika välsignat.